Otis Love Svenssons dopfond

För att alla barn förtjänar denna förundran som Astrid Lindgren beskriver. För att fler föräldrar skall slippa det outhärdliga att ditt barn släpper taget eller att inte få höra de ljuva andetagen. För att Otis inte dog förgäves.

”Min son ligger på min arm, det är en så späd liten tyngd, den känns nästan inte alls. Och ändå väger den tyngre än jord och himlar och stjärnor och solsystem. Om jag skulle dö nu i dag, så har jag minnet av den där ljuva lilla tyngden att ta med mig till paradiset, jag har inte levat förgäves.

Min son ligger på min arm han har såna små, små händer. Den ena av dem har slutit sig omkring mitt pekfinger, och jag vågar inte röra mig. Han kunde kanske tappa taget, och det vore outhärdligt.
Ett sant himmelens underverk, den där lilla handen med fem små fingrar och fem små naglar. Jag vet ju, att barn har händer, men jag har visst inte riktigt förstått, att mitt barn också skulle ha sådana. För jag ligger här och ser på det lilla rosenbladet, som är min sons hand, och kan inte upphöra att förvånas.
Han ligger med slutna ögon och borrar in sin näsa vid mitt bröst, han har svart, fjunigt hår, och jag kan höra att han andas. Han är ett underverk.”